Och det var hon faktiskt även om hon skruvade lite på sig...
Sen gick själva lydnadsprogrammet enligt poängen ganska bra, förutom 6,5 på linförigheten. Vi fick ihop 172 p och kom precis utanför pallen och fixade därmed LPI.
Tack Inger för bilderna från idag.
MEN, lydnaden kändes inte riktigt lika bra som det kanske såg ut.
Jag har funderat under eftermiddagen och insett att den här känslan den har funnits ett tag, kanske ett par veckor. Jag har skyllt på att Signe är lite si och så osv. Men det är nog inte där skon klämmer... tyvärr (fast bra egentligen när jag tänker lite till...).
Jag har varit så uppe i att jag "hittat knapparna" på Signe (vilket jag har gjort) att jag glömt bort att fortsätta läsa henne. Ingenting är ju statiskt här i livet och absolut inte Signe. Hon har ett tag nu signalerat att det är någonting i träningen som hon inte gillar. Och jag tror jag vet vad det är. Det är jag som har börjat att kräva mer och mer och när hon inte levererar som jag tycker hon borde, har jag blivit lite lätt irriterad eller kanske lite besviken. Inte mycket, men tillräckligt. Signe tycker helt enkelt (tror jag iallafall) att när hon gör så gott hon kan skall inte jag bara kräva mer och mer och mer... Det finns gränser även för en scout!
Nu skall vi tävla i lägre spår nästa söndag. Hmmm, hur skall jag göra nu? Kan vi bygga tillbaks ett förtroende för varandra på en vecka?
Det är väl bara att försöka, kan ju inte bli sämre. Jo förresten, det kan det. Hon kan yyyla hela tiden. Idag tystnade hon faktiskt efter fria följet för jag blev INTE irriterad på henne utan bara lite lätt road. Hon är rätt söt när hon inte riktigt vill:) Och hon hoppade för en 10:a vilket tillsammans med platsen var dagens mål:)
Och det är här jag nog måste vara lite självkritisk. Signe är ju väldigt ambitiös och vill mycket men också väldigt känslig för vissa saker.
Jag har funderat under eftermiddagen och insett att den här känslan den har funnits ett tag, kanske ett par veckor. Jag har skyllt på att Signe är lite si och så osv. Men det är nog inte där skon klämmer... tyvärr (fast bra egentligen när jag tänker lite till...).
Jag har varit så uppe i att jag "hittat knapparna" på Signe (vilket jag har gjort) att jag glömt bort att fortsätta läsa henne. Ingenting är ju statiskt här i livet och absolut inte Signe. Hon har ett tag nu signalerat att det är någonting i träningen som hon inte gillar. Och jag tror jag vet vad det är. Det är jag som har börjat att kräva mer och mer och när hon inte levererar som jag tycker hon borde, har jag blivit lite lätt irriterad eller kanske lite besviken. Inte mycket, men tillräckligt. Signe tycker helt enkelt (tror jag iallafall) att när hon gör så gott hon kan skall inte jag bara kräva mer och mer och mer... Det finns gränser även för en scout!
Nu skall vi tävla i lägre spår nästa söndag. Hmmm, hur skall jag göra nu? Kan vi bygga tillbaks ett förtroende för varandra på en vecka?
Det är väl bara att försöka, kan ju inte bli sämre. Jo förresten, det kan det. Hon kan yyyla hela tiden. Idag tystnade hon faktiskt efter fria följet för jag blev INTE irriterad på henne utan bara lite lätt road. Hon är rätt söt när hon inte riktigt vill:) Och hon hoppade för en 10:a vilket tillsammans med platsen var dagens mål:)
