Blev ju lite konfunderad på tävlingen när Signe inte hoppade tillbaks. 65 cm är ju inte så högt, speciellt inte för superspänstiga Signe.
Men nu har jag testat hemma i lung och ro. Och hör och häpna. Sätter jag henne där hon hamnade på tävling så hoppar hon inte tillbaks. Så det var inte så konstigt...
Lärdom: träna alltid på att allt kan hända, annars händer det på tävling och då kan man vara rökt:(
Nu har jag t.o.m. satt saker i vägen så hon måste springa runt för att nå hindret. Hon skall helt enkelt alltid hoppa tillbaks till mig oavsett hur det ser ut och vad som finns i närheten. Hon kan om hon sitter på högra sidan men inte från vänstra sidan. Men det lär vi oss:) Nu har vi ju en PLAN:)
Känns alltid skönt att ha en plan, att veta vad det är man behöver träna.
Den stora fördelen med att tävla då och då är att man får ett kvitto på hur man har lyckats i träningen. Förutom att det är riktigt roligt också, iallafall när det går bra.)
Jag är fortfarande supernöjd med Signes prestation inne på lydnadsplan i söndags. Alice min gamla tävlingshund hade alltid fullt på specialen men rätt taskig lydnad om man skall vara ärlig. Det var ju min första hund och gud vad hon fick vara med om många olika infall:))) Inte lätt vara den första...
Med Signe har jag hela tiden haft som mål att få en superfin lydnad. Skall man lyckas i de högre klasserna är det ett måste!
Och det känns som vi faktiskt är på rätt väg. Efter att jag fick klart för mig i våras hur den här damen fungerar blir vi bara bättre och bättre. Det är så himla roligt!!!
Och sen har jag kommit på en sak - SIGNE ÄR EN SCOUT - HON ÄR ALLTID REDO! Har jag bara balanserat henne och motiverat henne så är hon alltid redo och alltid likadan. Hon har i stort sett inga dåliga dagar. Har plötsligt insett det. Vilken otrolig styrka när man skall tävla. Hon är lite depp inför löpet men det märks inte när vi tränar. Och hon äääälskar att jaga sin boll och leka. Har hon en boll med snöre inom räckhåll kan hon göra nästan vad som helst.
Nu har jag följande träningsmål inför nästa start i lägre klass:
1. krypet - bara träna på, förtydliga att hon kryper när jag går och stannar när jag stannar.
2. läggandet under gång efter framåtsändandet måste åter tränas så att hon inte springer före mig på framföringen. Hade glömt att hon kan göra så:(
3. återhopp från ala möjliga vinklar, från olika avstånd till hindret med alla möjliga störningar på så många olika appellplaner som jag orkar åka till... Har redan börjat hemma i trädgården och där fungerar det bra.
4. bestämma mig för hur vi skall ha vänstersvängarna. Otroligt att jag fortfarande inte riktigt har bestämt mig. Sådant stressar Signe.
5. ingångar; med och utan apport, måste få bättre fart ända in till sidan
6. alltid fila på fria följet (eller linföringheten)
sen inför högre klass tränar vi givetvis:
7. fortsätta med tungapporten för den kommer i högre
8. träna sakta mot target
9. sätta ihop framåt, avsaktning, sakta så vi till sista får ett framåtsändande
10. inkallningar med och utan ställande och läggande
Där har vi så vi klarar oss ett tag:)
Sen blir det även lite vittringspinnar, ruta och fjärridirigering:)
Skönt vi skall träna i hall i vinter! Tack Bettan för att du fick med mig:)))
Så kom vi äntligen med på en tävling. Fick ju stå över Lund förra helgen.
Riktigt taggad att få tävla något annat än appellklass... och det är ju debut för Signe på riktigt:)
Dagen börjar med att vi alla konstaterade att det hade varit nattforsten för första gången i höst. Bra tajmat... men, det skulle visa sig att det hann töa innan de gick ut spåren.
Fick startnummer 11 av 14 och det var ju bra med tanke på nattfrosten.
10:15 fick vi så äntligen starta Signe och jag. Hon tog spåret direkt om än lite tveksamt i början. Gick över vinkeln efter ca 100 meter med 10 m och sen tillbaks för att hitta spåret igen. Några meter till och sen - bingo - första pinnen. Vi var båda lika lättade. Jag insåg plötsligt att jag inte gått ett riktigt tävlingsspår sedan Alice var i farten och det var ju några år sedan... Men det gick bra. På 15 minuter var vi runt och hade alla pinnarna:))) Hon ngick klockrent och var säker på varenda pinne.
En bra start med 10-10.
Sen avstod jag både platsen och budföringen. Jag avstår budföringen för jag tränar inte det och för att när man har bra på spåret så tillför det ingenting mer än att man får bättre slutpoäng. Och budföringen är inget men behöver i de högra klasserna. Jag tycker det hade varit bättre med enklare uppletandeövningar i lägre klass istället för budföring.
Budföringen tillför inget till en uppflyttning om man har bra på spåret. Uppflytten styrs helt av lydnaden där man skall ha 196 p.
Platsen avstår jag för att jag inte har lagt Sigen på tävling sedan i våras då hon låg och skällde oavbrutet på hela platsen. Det skall hon inte få lov att göra. Och man får ändå 0 p samt att alla medtävlare med rätta blir lite lätt irriterade på en. Jag avstår helt enkelt alla moment där jag inte kan kontrollera hennes otroliga förmåga till att kommunicera högt och tydligt!! Platsen kommer men det får helt enkelt vänta tills jag känner att jag kan lite på henne, att hon är riktigt superövertygande på träning...
Vi fick med andra ord lite andhämtning och tog en härlig avslappnande skogspromenad vid klubben fast lite uppletande klämde vi in:)
4 strukna blev det till sist så vi fick gå in som nummer 7 i lydnaden. Jag kände att både jag och Signe var lite ringrostiga för vi har inte tävlat sedan i maj, dvs för 5 månader sen. Tävling är till viss del färskvara. De riktiga säkerheten infinner sig först när man vet att man kan. Vi vet att vi kan nästan allt, men krypet har vi aldrig provat på tävling.
Jag tog ut henne när det var 3 hundar kvar innan och började med en liten skogsrunda för att mjuka upp henne och få henne på samma våglängd som jag. Jag vill vara helt själv med henne och inte prata med någon. Kräver jag fullt fokus av henne har hon all rätt att kräva det av mig. Och jag känner henne så bra nu så att jag vet att får hon inte fullt fokus så kommer ljudet som ett brev på posten. Med fullt fokus och lite bolljakt och kamp så får jag en annan hund.
Och det fungerade denna gången med. En fullt fokuserad och balanserad hund med matte går på planen och gör en riktigt bra insats. Jag hade full kontroll på henne och det gick nästan helt enligt plan. Men inte riktigt. Lite småmissar här och där. Men jag var supernöjd. Känslan var den rätta och det var en del som kom och sa, men hon var ju tyst.
Fast vi avslutade med en 0:a på hoppet, lite snopet. För om vi hade fått en 10:a där hade vi varit uppflyttade. Det som nu hände är sådant som händer och som bevisar att varken vi eller hundarna är några maskiner.
Vi är 6 tjejer som träffas någon gång nästan varje år. Vi läste tillsammans i Lund och det är rätt kul att ta en helg då och då. Jag och en till har hundar och den andre har dessutom hästar... Men Signe kan sköta sig och är en toppenhund att ha med för hon älskar folk och vill bli klappad. Händer det inget går hon och lägger sig upp och ner någonstans. Både hon och Rutan har skön sovstil.
I år var vi ute i naturen... en av oss har nämligen skaffat skogstorp precis söder om Hylte utanför Knisslinge. Riktigt fint litet ställe:)
Jag tog med Signe för jag hade en from förhoppning om att få komma med på spårtävling på Revinge för Lunds BK men se det gick inte. 1 reserv kom med och jag var nr 2. till 12 spår.
(Måste dock kommentera att det enbart var 12 spår och det på Revingehed där man skulle få plats med 112 spår... något slö TL som inte fick ihop planeringen bättre. Har ju kompisar i klubben som erbjudigt sig gå 2 spår, men nej det behövdes inte. Sån´t blir jag sur av! MEN jag har kommit med i Ystad nästa helg istället. Där var jag 3:e reserv men så ringer en glad TL och säger att de hittat mer mark... Sån´t gillar jag:))
Signe och jag vi hade med andra ord lite kvalitetstid. Och det uppskattade hon. Som hon njöt. Ibland måste man få vara själv med matte.
På söndagen la jag ett riktigt kul skogsspår som fick ligga i 2 timmar. Ett litet upptag och sen en del markbyten, någon gärdsgård (av sten), torrt, fuktigt, vatten jag det mest en lite hund kan önska sig. Det gick galant! Hon är rätt duktig hon lilla Signe Pigne, som Ellen kallar henne.
Medan spåret låg till sig plockade vi trattkantareller, sådär några liter. Så nu har jag lärt mig en svamp till. En sort om året är lagom. Blir dock svårt att hitta trattisar runt Kivik då den vill ha barr och fuktigt. Vi har löv och torrt. Framförallt torrt.
Sen åkte vi hem lagom till lunch. Senare på eftermiddagen tog jag dock alla hundarna och åkte till Ravlunda i skogen med Lena och Timmy. Det är jättestor militärövning så fältet är stängt i 14 dagar. Men det finns bokskog att vara i, så det blev skogsspår för alla tre inkl. Signe och så för Timmy med.
Rutan fick ett roligt spår med skogspinnar. Hon har haft en tendens till att leta pinnar med ögonen också så jag ville se hur hon gör med skogpinnar. Hon är som en torped den hunden. Hon verkar inte så hemskt super på i vanliga fall men när hon fått på sig linan - finns bara en sak som gäller. Men till skillnad från de andra två är hon tyst. Annars är hon rätt bra på att skälla men inte när det skall spåras. Det är ett sådant himla tryck i henne att jag allvarligt talat knappt kan hålla henne. De andra två har jättefint drag i linan och jag får linda linan runt handen för att den inte skall glida iväg för mycket. Men med Rutan så räcker det knappt. Jag bör helst ha handske på mig annars blir handen helt krossad och jag brukar dessutom hålla med båda händerna OCH luta mig bakåt.
Jag vill dessutom att hon skall spåra i ett tempo där hon inte slarvar men det är vi inte riktigt överens om. Hon tycker att är man mitt i spårkärnan kan man visst galoppera full rulle. Så ibland vänder hon sig om mot mig och jag ser vad hon tycker - SLÄPP LINAN FÖR TUSAN!!! DU BROMSAR MIG! Just det:)
Tillbaks till spårpinnarna. JO, det fungerade riktigt bra med skogspinnar. Första pinnen fick hon leta ett bra tag efter. Den är här, det känner men jag ser den inte!! Ni skulle ha sett hennes min när hon insåg vad hon hittat:)))
Men hon lärde sig snabbt och jag tror jag skall fortsätta med skogspinnar. Kan ju inte vara fel. Jag tycker faktiskt att hon efter ett tag spårade bättre och mer fokuserat. Att se pinnarna kan ju ställa till det lite för ibland finns det annat som ser ut som spårpinnar men som ligger lite vid sidan om spåret. Som ben från får och lamm t.ex. Vita raka saker...Finns gott om sådant på Ravlunda för det går väl några hundra får där.
